Vad är Funktionell myoklonus?

Funktionell myoklonus innebär plötsliga ryckningar eller chockliknande rörelser som uppstår som en del av en funktionell rörelserubbning.  

Myoklonus är ett symtom som finns vid många olika neurologiska sjukdomar, men som också kan finnas normalt.

De flesta har varit med om att det hoppar eller rycker till precis när man håller på att somna. De rörelserna kallas “hypniska ryck”. 

De flesta är också bekanta med plötsliga och oväntade rysningar som vissa får, och som rör sig snabbt genom kroppen. 

Att få hypniska ryck eller rysningar ibland är normalt. Men vid funktionell myoklonus kommer ryckningarna ofta och blir ett hindrande problem.

Det kan handla om ryckningar i armarna eller benen, och ganska ofta i hela kroppen. Rörelserna kan inte kontrolleras (d.v.s. de är ofrivilliga). 

Hur börjar det?

Funktionell myoklonus börjar ofta ganska plötsligt (i ungefär ⅔ av fallen), men kan också komma gradvist. Det drabbar patienter något senare i livet än andra tillstånd som beskrivs på den här hemsidan. Till exempel i en studie på 35 patienter var medelåldern för när det startade 45 år. Det kan komma efter någon av följande situationer:

1. En fysisk skada. Funktionell myoklonus kan uppstå som en del av complex regional pain syndrome. Ryckningar i bålen kommer ofta vid ryggsmärta.
2. Efter att man fått myoklonus på grund av ett medicinskt tillstånd som: 

• biverkning från en medicin
• att ha svimmat och haft ryckiga rörelser
• en infektion
• att ha vårdats på en intensivvårdsavdelning

3. Efter att man blivit skrämd eller haft en panikattack
4. Med ett symtom som kallas “dissociation” (frånvarande eller frånkopplad) vilket kan uppstå utan någon känsla av rädsla.
5. Ett bakomliggande tillstånd som orsakar en mild myoklonus, som har förstärkts på grund av en funktionell myoklonus.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen funktionell myoklonus ställs oftast av en neurolog. Det kan vara en svår diagnos att ställa eftersom det kräver expertkunskap om alla ryckningar som kan orsakas av en neurologisk sjukdom, av vilka många är ovanliga.

Följande saker är sådant som en neurolog skulle titta efter för att ställa diagnosen funktionell myoklonus.

1. Ryckningar i bålen (alltså i kroppen) snarare än i benen.
2. En plötslig debut av tillståndet “som en blixt från klar himmel” utan någon annan uppenbar sjukdomsorsak.
3. Inblandning av ansiktet och/eller rösten hos en patient som annars har ryckningar i kroppen. 
4. Flexion (böjning) av bålen när man går.
5. Ryckningar som kan tryckas ned eller skjutas upp av att patienten använder distraktionstekniker. 
6. I vissa forskningssammanhang kan patienten göra en undersökning som kallas ‘EEG jerk-locked back averaging’. Detta görs för att leta efter typiska förändringar i hjärnvågor (EEG) som kommer precis innan ryckningen hos patienter med funktionell myoklonus. Den här förändringen kallas Bereitschaftspotential (BP). Man kan bara hitta detta om man registrerar massor med ryckningar hos en individ. Det här är en svår undersökning att göra och är mer ett forskningsverktyg än en rutinundersökning. Bilden nedan visar en BP hos en patient med funktionell myoklonus.

Över hälften av patienterna med funktionell myoklonus beskriver varningssymtom före vissa av sina ryckningar. De kan vara bara i några sekunder eller ibland minuter. Vissa patienter beskriver en ökande känsla av spändhet, vilket ryckningen ibland tar bort tillfälligt. De vill inte ha ryckningen, men vissa gånger gör den något man kan ha nytta av. Att förstå detta kan vara användbart i behandling.

Om du inte får någon varning, så bli inte avskräckt av stycket ovanför. Det stämmer inte för alla med funktionell myoklonus.

Vad är behandlingen?

Titta gärna igenom sidorna om behandling, men här är några specifika punkter: 

Har du tillit till diagnosen?

Det är grundläggande att du känner att du har fått rätt diagnos. Om du inte gör det, kommer det att bli svårt att ta del av och utöva de rehabiliteringsförslag som ges här.

Om du upplever att du inte har funktionell myoklonus kan du behöva fundera över vad diagnosen baserades på. Du borde ha några av de kliniska tecken som beskrivs ovan. Om du har det, varför känner du inte tillit till diagnosen som du har fått?

Du behöver inte känna stress för att ha funktionell myoklonus. Faktum är att funktionell myoklonus ofta är mer märkbar när personer är avslappnade eller inte tänker på något särskilt. Kanske avfärdar du diagnosen för att läkaren föreslog att den var “stressrelaterad”? – det kan ha blivit ett missförstånd om det var så. Vi vet att många patienter med funktionell myoklonus har stress som en orsak till sina symtom, men många har det inte. Så huruvida du har varit stressad eller inte är inte relevant för diagnosen.

Specifika tekniker

Behandlingen av funktionell myoklonus är ganska utmanande. Ofta har svårigheterna funnits länge och blivit en “vana” för hjärnan. Det kan vara värt att överväga följande:

1. Om du har allra minsta varningssignal: prova att använda distraktionstekniker för att se om du kan avleda en ryckning. Du kan använda samma tekniker som beskrivs för funktionella anfall. Vissa patienter beskriver att det här fungerar, men att de direkt efteråt får en serie med ryckningar som är ännu värre. Men fortsätt att försöka – du kan märka att det här är ett sätt att “bryta vanan”.
2. Om du har ryckningar vid vissa tillfällen – till exempel när du lägger dig på kvällen eller på offentliga platser: Hjärnan fungerar så att om du verkligen förväntar dig att något ska hända så händer det, även om du inte vill det. Det här kallas “betingad respons” och är något som psykologer känner väl till när det gäller “vanor” i hjärnan. Om du provar att utmana de här tankarna kanske det kan förändra dina ryckningar. 
3. Medicinering – är ofta en besvikelse vid funktionella myoklonier. Många patienter har provat läkemedel som klonazepam (Iktorivil) utan framgång.
4. Hypnos – Ibland kan ryckningar och hoppningar förbättras under hypnos, och det kan vara möjligt att lära sig självhypnos som du kan använda hemma.

Tyvärr märker många patienter med funktionell myoklonus att det är svårt att bli av med problemet. Men det är verkligen värt att försöka att bli bättre. Bara att veta vad det är kan ge vissa en värdefull sinnesfrid.

En kommentar om Godartade muskelryckningar – som ibland kallas “benigna fascikulationer”: Benigna fascikulationer betraktas vanligtvis inte som en funktionell störning, men vi nämner dem eftersom de är godartade, orsakar oro och kan finnas samtidigt som vissa andra symtom på den här hemsidan.

De flesta människor har små ryckningar då och då, särskilt runt ögat och i fingrarna. Sådana ryckningar är så vanliga att det är normalt att det förekommer.

Däremot får vissa mer och mer ryckningar tills det känns i flera delar av kroppen och nästan hela tiden. Detta kan begripligt nog leda till oro över vad som orsakar symtomen, vilket i sin tur kan göra ryckningarna ännu värre.

Det är känt att spridda godartade ryckningar förekommer oftare hos läkarstudenter och läkare, som oroar sig över att ha en motorneuronsjukdom (ALS) när de känner symtomen. 

Egentligen skiljer sig ryckningarna som man ser vid detta godartade tillstånd, som påverkar hela muskelfibrer, från de mindre slingrande rörelser (som kallas fascikulationer) som man ser vid motorneuronsjukdomar. Tillståndet benämns lite felaktigt “benigna fascikulationer”. Det finns flera orsaker till spridda muskelryckningar, men godartade ryckningar är det vanligaste.

Att veta vad det är kan, precis som vid funktionella symtom, bidra till att det går över av sig självt.

Det här är en artikel skriven av en läkare (på engelska) som hade benigna fascikulationer och sjukdomsångest, som till slut gick över av behandling.